6 december 2009
såå jag vet inte hur jag ska börja riktigt. har inte skrivit på ett tag, har la haft en del för mig. men nu börjar allt lugna ner sig lite igen, och det är jobbigt. för då tänker jag på alla er där hemma som fyller mitt hjärta! en sak är väldigt säker och det är att när man är hemma uppskattar man inte sin familj och vänner på samma sätt. man är så van vid att alltid ha dem och deras kärlek, nära sig alltid. när jag först valde att åka som aupair såg jag det som ett jobb, jag tänkte att jag kommer klara av att bara vara en som arbetar för familjen, när min familj sa att dom ville ha en familjemedlem såg jag bara det som ett plus i kanten. Om jag inte hade kommit till familjen jag är hos nu så hade jag varit hemma förlängesen! man tar kärlek av familjen för givet, den följer med en vart man än går jag vet det, men det är den nära kärleken man inte förstod bara försvann, kramarna, pussarna. som mamma ringde alltid mig varje dag om jag inte va hemma, sånt försvinner som man inte ens tänkte på innan som bara var en självklarhet! man tror att man klarar sig själv. aldrig! Jag uppskattar min familj och mina vänner så mkt så jag undrar ibland vad jag tänkte med när jag åkte! men samtidigt är jag glad att jag åkte för jag har en andra familj och massa vänner över världen. men alltid är det ändå något som saknas varje dag. och ibland svarar jag inte er där hemma för det är så jobbigt att säga hejdå igen, det är som att gå igenom det en gång till!
Jag har kommit till den bästa familjen jag är väldigt lyckligt lottad, min värdmamma sitter och håller om mig när jag är ledsen så hon bryr sig verkligen! och jag älskar dom. men ibland känner jag mig ensam fast jag inte är det.
saken är den att jag vet jag kommer klara detta, vill bara att ni ska veta hur mkt jag uppskattar er även om jag inte alltid visat det! ibland längtar jag så tills jag får komma hem, men när jag tänker på Lily så vill jag aldrig åka hem! jag är med henne varje dag hon känns nästan som min, vet inte hur det kommer gå att åka och vet inte hur ska gå att stanna, det är som att mitt hjärta är i två delar!
